Nu när jag suttit och skrivit ner dessa dikter, förundras jag över vilka tankar Alma hade.
Jag minns inte att hon var ledsen, utan tvärtom, hon var nöjd med livet.
Hon levde enkelt och unnade sig inte mycket av livets goda,
 men hon hade en hel del vänner i byn som hon umgicks med.
 

Dessa dikter tror jag skrevs i slutet av 40-talet och början på 50-talet.
Hennes mor dog 1946, och troligtvis har även hennes far gått bort under den tiden.
Alma blev då helt ensam, utan någon familj eller släkt och har känt sig mycket ensam.

Här har hennes blickar gått upp till stjärnorna, och tankarna till
ett annat liv , där hon åter träffar sina kära.

 

Under stjärnorna

Jag sitter så ensam i kvällen Och ser emot himmelens höjd
De vänliga stjärnorna vinka Och jag känner mig förunderligt nöjd.

Ty jag tror att jordiska sagan Är inte det enda och allt
Jag tror på ett liv efter detta Och därför det blir ej så kallt

Min tanke den ilar långt fjärran Till de himmelska världarnas hus
När jag går mina ensamma stigar Under stjärnornas tindrande ljus.

Jag tänker på kommande framtid Då jorden ej binder mer här
Och tänker - kanhända däruppe En gång ej mer ensam jag är.

©Alma Nilsson Kvinnaböske

Stjärnorna

Jag blickar upp i kvällens ro Ser vintergatans ljus
Den lyser som en gyllne bro Till evighetens hus.

Det viskar i mitt sinne då En röst från fjärran värld
"Betänk att du en gångskall gå Till okänt land på färd"

Ett stoft på jorden är vi blott Ett rö i vindens sus
Bor vi i koja eller slott Vi göms i jordens grus.

Och jorden som vi bo uppå Dess framtid ingen vet
Men stjärnorna där uppe gå I tidens evighet.

©Alma Nilsson Kvinnaböske

Stjärnan

Stjärna du som ser och vet Vad på andra sidan dväljes
Säg mig du den hemlighet Som ej här på jord förtäljes.

Var i fjärran finns det landet Där en gång vi åter mötas
Sedan döden avklippt bandet Där ej mera avsked tas.

Var går gräns i andevärlden För det onda eller goda
Skall när slut är vandringsfärden Någon bort från jord oss leda.

Det sägs ju att en ängel står Och tager oss vid handen
När vi från denna världen går Var väntar andra stranden.

©Alma Nilsson Kvinnaböske

Och vägen bär hän.

Väg som du vandrar i jordlivets dal
Skall en gång dig föra långt bort
Ja, redan i morgon, kanske i kväll
Kan du vara borta, ja borta
Ej kan vi välja, ha inget val
Och livet det synes så kort
Här ingen är lycklig, ej säll
I jordiska åren de korta.

Man strävar och kämpar så länge man kan
Och tänker sig välstånd i världen
Men ack, huru kort varar lyckan däri
Till intet det gagnar oss här
Om så hela världen vi vann
Och inte vi samlar för himmelska färden
Försent kan det bli
Om hastigt till döden det bär.

©Alma Nilsson Kvinnaböske

 

Fjärran vår

Vi vissna som gräsen och mejas som hö
Vi bäddas likt blomman i grav
Men gräset har rötter, det kan inte dö
Om än det i höst tynar av
Så grönskar det åter vart jordiska år
Och knopparna svälla om våren
Den innersta kärnan av liv ju består
Slår ut när den livas av solen.

Men blomman som vaknar i vårliga dar
Är icke den samma som flytt
Ej heller vår kropp är den samma som var
I det liv som skall spira på nytt
I den vår som skall gry bortom dagarnas slut
I det land där ej sol skall gå ner
Där vårt andliga jag skall stå ut
Och döden för alltid försvinner.

©Alma Nilsson Kvinnaböske
 

 

 

 

©Sidan gjord av EvanDesign 2005-04-09

Dagens datum 2007-04-04

 

Om Mig Innehåll Gambia Min Grafik Stationerys Tuber Animeringar Poesi
Dikter Skåne Gåvor Banners Länkar Gästbok