Lite kort om vem tant Alma var.

När jag var barn, bodde vi granne med en äldre dam, som vi kallade Tant Betty. Hon var en underbar människa, snäll och rar, vi barn älskade att gå hem till henne.
När hon dog ärvde hennes kusin Alma huset. Tant Alma blev allmänt kallad "min kusin Alma". Alma var ogift hela sitt liv och hade hellre inga barn. Hon levde ensam efter att föräldrarna gått bort, hon hade inga syskon.

Alma föddes den 10 juli 1908, hon fick ett långt liv som ändade i maj 2001.De sista 8 åren av sitt liv bodde hon på ett äldreboende Ända till sin död läste hon utan glasögon, och hörde bra. Hon brukade säga till mig att hon var som en ung tös.

I min släktforskning finns även Alma upptagen, hennes Far och min Farfars  Far var syskon.

Alma skrev mycket dikter, men jag var barn och reflekterade inte så mycket över dem. När min mamma dog 1984, fick jag en anteckningsbok, som tant Alma gett som tröst till min mamma, under hennes sjukdomstid.
Jag har inte skänkt den så mycket tankar, men råkade få fram den för en tid sedan, och blev betagen i många av hennes dikter.

Nu vill jag gärna dela med mig av hennes funderingar och tankar, de flesta är sorgsna och ensamheten lyser igenom.
Det förekommer också ord som tillhör Bjäretrakten, kanske inte så lätta för alla att förstå, men jag ändrar inget.
Dikterna får absolut inte kopieras eller skrivas av, för att användas som era egna.

Detta är första gången de publiceras offentligt, så snälla respektera min vädjan och låt Alma få heder åt detta.
Skulle någon vilja skriva ner dem, så vill jag gärna att Ni frågar mig först. Givetvis tar jag för givet att Almas namn får stå kvar.
 

Eftersom Alma bodde hela sitt liv i Bjärebygden börjar jag med Almas  hyllning till just Bjäre.

Vår i Bjäre

Just har sådden lagts i jorden, bonden trött men nöjd han går
Blickar över sådda fälten, hoppas riklig skörd i år.

Se, nu grönskar skog på åsen, späd är grönskan, ljus och fager
Och hör, nu ropar göken, över äng och över åker.

Uti dalen bäcken sorlar, naturen här är sagolik
Med minnen ifrån forna dagar, varav trakten är så rik.

Kullaberg i väster blånar, vågorna vid vikens strand.
Glittra uti solens strålar, Du vårt vackra Bjäreland
 

©Alma Nilsson Kvinnaböske

I Barndomens Nejder.

I barndomens nejder jag vandra nu åter, ser gräset som lyser i hagen så grönt
Men ängen ej mera nu lockar till lekar, Allt är ej detsamma jag haver nu rönt.

Och bäcken i dalen som ilar mot havet, Den sorlar som förrut och glittrar i solen
Vid randen av denna förgätmigej blommar, Men näcken ej mera där stämmer fiolen

I hagen står björken och susar i vinden, Den vuxit så hör under tidernas gång
Detsamma har granen, syrenen och linden, Men blott däruti tonar minnenas sång.

Och stugan i dalen den ligger där ännu, Jag minns mitt hem ifrån barndomens dar
En annan det äger, nu dörren är stängd, Och borta är allt, bara minnen finns kvar.

©Alma Nilsson Kvinnaböske

Vår

Hör, lärkorna drilla under himmelens sky, De sjunga om våren som åter är ny
De jubla och känna att livet är skönt, När skogen den lövas och gräset blir grönt.

Den jordiska våren är ljuvlig men kort, Snart gräsen de vissna och löv virvla bort
Men därför ha icke de blomsterna dött, De vakna och leva i vårar på nytt.

Dock är ej den blomman den samma som var, som vissnade bort uti höstliga dar.
Men källan den finns där i det jordiska grus, Till nyare liv uti solsken och ljus.

Likt gräsen som vissnar, så vissnar ock vi, I levnadens höst och gömda så bli.
Men vi skola ju tro att efter jordiska år, Skall komma den himmelska vår.

©Alma Nilsson Kvinnaböske

Längtan

Jag längtar tillbaka i tiden, Till stunder av lyckliga dar.
Men den tiden den är nu förliden, Jag har endast minnena kvar.

När stjärnorna tändas i kvällen Och glimma där ovan i skyn
Då vandrar jag åter den stigen, Som förer till till skog ifrån byn.

Där möter mina käresta åter, Men endast som i en vision
Jag stannar, minnes och gråter, Det susar en vemodig ton.

Var äro de ikväll mina kära, Som svann innan livet jag lärt
Fjärran är de dock mig nära, Och minnet av dem är så kärt.

Jag blickar mot brinnande världar, som tindra och blinka och le
Där jag går mina ensamma stigar, Vill jag upp emot himmelen se.

Kanske skådar från himmelska stränder, från land bortom tidernas hav
Våra kära och nära och fränder, Som flyttat på hinsidan grav.

Kanske följa oss andliga väsen, Och nära som före oss gått
Vi blomstra ju här såsom gräsen, Med en ande av Gud ha vi fått.

©Alma Nilsson Kvinnaböske
24-10-53

Inte många av dikterna är daterade, men
denna var en av de få som var det.
Jag var 14 dagar gammal när den skrevs

Änglen

Var finns Du ängel
Du som här kan trösta
En ensam själ i en kulen höst.
Kom låt mig vila
Glömma livets smärta
Invid ditt bröst
Och bär Mig hän en gång
Så stilla över floden
Dit bort där de som lämnat mig, nu bo.

©Alma Nilsson Kvinnaböske
1954