Denna utflykten gjorde vi tillsammans med våra bästa kompisar Rose-Marie och Bent.
1998  träffades vi i Gambia. Vi hade rummen intill varandra.
Alla  trivdes ihop och vi fortsatte ha kontakt när vi återvände till Sverige.
Ros-Marie och Bent bor i Småland och vi i Skåne, så avståndet är inte så långt.

Numera åker vi tillsammans och har otroligt roligt ihop.

Under våra resor till Gambia så har vi deltagit i en hel del utflykter, antingen genom Spies eller med någon lokal guide. Utflyktsmålen har mer eller mindre varit givna på förhand och även innehållet.

På senare år har vi anlitat Nikki och hans Land Rover på våra utfärder och då har vi fyra bestämt utflyktsmålet. Den här gången kom Nikki och frågade om vi var intresserade att delta i en "surprise  experience" som han kallade det. Med andra ord skulle han planera en utflykt, där vi varken visste målet eller utflyktens innehåll.

Det lät ju spännande, så sagt och gjort, nästa morgon kom Nikki och hämtade oss utanför vårt hotell. Vad skulle vi få uppleva? Spänningen stod på topp. Nu bar det iväg, Nikki körde mot Serrekunda , sedan svängde han av mot Sukuta och färden gick vidare på de knaggliga gatorna.


När vi passerat marknaden i Sukuta så stannade vi till utanför en affär, vi köpte klubbor och karameller, som vi sedan delade ut längs med vägen. Detta hörs kanske konstigt för den oinvigde, men var man än kommer i Gambia så frågar barnen efter karameller eller pennor. Pennor är väldigt dyra och karameller får de inte så ofta då pengarna de har måste gå till ris och andra matvaror.
Vi fick handlat det vi skulle och klättrade upp på flaket på Land Rovern  för att fortsätta vår färd, men ack vad vi bedrog oss.

 

Jeepen flyttade sig inte ur stället. Vad hade hänt? Jo det visade sig att bakaxeln hade lossnat, så hjulen kunde inte driva, men Nikki  sade att vi behövde inte oroa oss. Det fanns en smedja hundra meter längre fram där man kunde svetsa axeln så att vi skulle kunna fortsätta vår färd.


Vi behövde bara föra jeepen dit så skulle allt ordna sig. I  mitt stilla sinne tänkte jag att det blir nog inte så lätt att föra en så tung bil de hundra meterna, men jag behövde inte oroa mig, plösligt var bilen omringad av ivriga barn som hjälpte till, så det gick som en dans.
När vi kom fram så förklarade Nikki vad som hade hänt och att axeln behövde svetsas. Det hade säkert gått bra, men det fanns ingen ström, så de kunde inte hjälpa oss.
I Gambia finns det bara ett oljedrivet kraftverk och det kan inte förse hela landet med el, så man får fördela kraften mellan de olika landsdelarna så gott det går, dessutom har man problem med att betala oljeleveranserna , så det händer att man inte har el alls i landet. Vi var inte oroliga för vår fortsatta färd, Nikki ordnar säkert upp det till det bästa tänkte vi, han sade skämtsamt att det inträffade ingick i överraskningen. Nikki ringde till sin kollega och frågade om han var ledig, det ingick nämligen en likadan jeep till i företaget som ägs av Nikkis morbror.


Bilen var ledig, vilken tur. Det   föll sig så att smedjan låg sidan om en restaurang, så ägaren var vänlig nog att släpa ut stolar till oss att sitta på tills den andra jeepen skulle komma. Vi småpratade med restaurangägaren och en del av barnen som dröjt sig kvar. Så småningom dök den andra bilen upp och vi kunde fortsätta vår färd. Nikkis  kollega  hade ingen egen körning, så han skulle bli chaufför för resten av dagen. Det var bra för då kunde Nikki ägna sig helhjärtat åt att guida oss. Äntligen kom vi iväg.

Vi lämnade Sukuta bakom oss och fortsatte rakt ut i bushen. När vi kört ett bra stycke stannade vi under skuggan av ett stort träd, det var dags för lite dricka. Drickan förvarades i en kylbox med is på taket av jeepen. Döm om vår glädje när Nikki plockar fram var sin kall öl till oss.


Det är skönt med en paus. Det är ganska ansträngande att hålla sig kvar på flaket när jeepen kränger fram och tillbaka på de gropiga vägarna, om man nu kan kalla det vägar, som består  av stora hålor och sandiga stigar. Men kul är det.
Landskapet runt oss  är stäpp  med enstaka träd och buskar, men man kan ändå se ganska långt. Nu börjar det att bli riktigt varmt,  så det är både skönt och mysigt att stå upp på jeepflaket.

Under hela färden ekar sångerna från jeepen, den ena avlöser den andra.
Vi passerar barn klädda i skoluniformer på väg till eller ifrån skolan, de får varsin klubba och deras ansikten lyser upp av glädje. Längs med vår väg passerar byar och enstaka hus revy, klubbor och karameller har en strykande åtgång.


När vi  kört en bra stund får vi se gamar som kretsar runt ett område invid vägen. Det är åtminstone tio kadaver från stulna och slaktade getter som ligger slängda här och var. Gamarna fick sig en festmåltid, stanken  av  förruttnelse låg tung över området. Nikki  förklarade att  tjuvar tar djur och slaktar dem och slänger kropparna ute i bushen. Fy skäms.

Vi kör vidare och bara en kort stund senare får vi syn på en flock bush-apor, men de flyr in i buskarna så vi hinner inte se så mycket. I skuggan av ett stort träd passade vi på att ta nästa drickapaus, gissa om det fanns fler öl. Det smakade verkligen gott med en kall öl i värmen.

 Snart fortsatte färden och vi kom fram till en liten by, där vi träffade på en grupp med barn, som Nikki lockade till att sjunga en sång som handlade om deras by. Nikki och Anders började sjunga med och barnen tyckte att det var kul att Anders försökte sjunga med på deras språk. Snart åkte vi vidare och kom fram till en ny by.

 

Fortsättning följer......

Uppdaterad 2008-11-02

Sidan gjord av Evan 2004-05-02
© EvanDesign

Dagens datum 2008-11-02

Om Mig Innehåll Gambia Min Grafik Stationerys Tuber Animeringar Poesi
Dikter Skåne Gåvor Banners Länkar Gästbok