Skrivet av Anders

Länk om Gambia med bilder   

Min fru och jag tycker mycket om att resa. Sedan våra barn blivit vuxna har vi  möjlighet, att  resa med jämna mellanrum.  Eftersom vi tycker bäst om att resa i januari eller februari så blir det långa resor till värmen.

Vi har varit i Thailand en gång och tyckte att det var underbart, men vi tyckte att restiden var för lång ,så vi letade efter ett annat resmål. Då fick vi ett tips av en arbetskamrat till mig, han föreslog Gambia på Afrikas västkust, dit hade han och hans fru rest sexton år i följd. Han förklarade att det kanske lät konstigt att man reser till samma ställe år efter år, men det är så med Gambia. Det underliga är att antingen trivs man med landet och människorna och kommer tillbaka, eller så blir det en gång och aldrig mera.

Vår resa var bokad 28 jan till 11 feb år 1998. Vilket äventyr det skulle bli, första gången i mörkaste Afrika, vi hade tidigare varit två gånger i Egypten, men Gambia är ju en helt annan kultur. Eftersom vi bor på Bjärehalvön så flyger vi från Kastrup, numera finns det ju en bro men det fanns det inte 1998, så bara att ta sig till Kastrup var ett litet företag. Vi startade med buss från Ängelholm, vidare till Helsingborg och sedan till Limhamn i Malmö, därefter med färja till Dragör i Danmark. Detta skedde tidigt på morgonen och vi hade inte kunnat sova på hela natten på grund av spänningen inför resan.

 Så småningom kom vi fram till Kastrup. Nu var vi lite oroade inför incheckningen därför att vi hade övervikt på grund av allt vi skulle skänka till de behövande. Incheckningen gick bra, vi hade 5kg övervikt men det fick passera. Nu blev det en stunds väntan innan planet skulle lyfta, men vi fikade lite och passade på att handla lite i taxfree shopen.
Äntligen lyfte planet och vi var på väg, nu hade vi en lång flygtur framför oss. Efter ca 6 och en halv timme mellanlandade vi på Gran Canaria, där vi fick lämna planet och sträcka på benen, vilket var skönt, vi passade också på att lätta på vår klädsel, värmen väntade på oss.
Nu lyfte planet igen för en 2 och en halv timmes färd till Yundum  airport  utanför Banjul i Gambia.

När vi cirklade över flygplatsen innan landningen såg vi den stora Gambiafloden och några enstaka hyddor på marken och allting såg väldigt torrt ut, men det var ju inte så konstigt, vi hade valt att resa under torrperioden. Landningen gick bra, planet taxade in mot den nybyggda terminalen och förväntansfullt steg spänningen bland passagerarna. Efter en febril aktivitet med handbagage och diverse andra tillhörigheter kunde vi äntligen lämna planet.

 Wow, värmen slog emot oss, det var som att gå in i en bastu. Väl nere på marken fick vi i samlad tropp vandra in i terminalbyggnaden. Nu var det dags att visa fram pass och det vanliga kortet man fyller i på planet med uppgifter om vistelsens längd, vilket hotell man skall bo på osv.

 När vi kom ut i hallen, där vi skulle hämta våra resväskor, blev vi formligen överhopade av människor, som bråkade om vem som skulle bära våra resväskor. Under tiden som vi befann oss i terminalhallen så hade det hunnit bli mörkt ute, skymningen kommer snabbt i Gambia.
Utanför väntade bussar för att transportera turisterna till deras respektive hotell. Vi steg på vår buss efter att ha givit vår väskbärare en slant, han grymtade något om att det var för lite han fått. Det är inte lätt att veta hur mycket man skall ge när man kommer till ett nytt land. Det tog ett tag för alla, att få sina väskor instuvade i bussen och satt sig tillrätta i bussen.
 Äntligen startade bussen och körde på knaggliga vägar mot kusten där våra hotell låg. Det var väldigt mörkt ingen gatubelysning fanns. Under tiden som vi åkte berättade reseledaren  lite om landet och dess seder. Vi hade väl åkt i ca 45min när reseledaren talade om att vi befann oss i Gambias största stad Serrekunda . Bussen  passerade massor av människor och körde längs de knaggliga gatorna, där vi passerade enkla hus med plåttak. Den enda belysning som fanns kom från eldar och fotogenlyktor.

 Reseledaren förklarade att Gambia endast hade ett oljedrivet kraftverk, så de olika regionerna fick turas om att ha ström. De större hotellen hade egna dieseldrivna elverk, vilka dock kunde sluta att fungera på grund av tekniska fel eller brist på bränsle. Alla vi som tidigare inte varit i Gambia undrade vad vi hade kommit till, men samtidigt tänkte vi att eftersom andra turister återkommer år efter år så kunde det inte vara så illa.
Slutligen kom vi fram till vårt hotellområde Kotu Beach , det myllrade av människor som förväntansfullt hoppades på att tjäna en slant på oss nyanlända turister. Nåväl äntligen stannade bussen utanför vårt hotell Bakuto, en kakafoni av röster och febril verksamhet spred sig över området, det slets och drogs i resväskor och andra tillhörigheter.
Vi hade bestämt att jag skulle se till så att vårt bagage kom säkert in på hotellet, medan Eva fortsatte in mot receptionen  för att få vår rumsnyckel och ordna andra formaliteter, såsom låsbart skåp till våra pass och pengar, samt växla till den lokala valutan Dalasi. Vi hade tilldelats rum M12 på andra våningen i en rund bungalow som rymde 8 olika rum. Rummet hade utsikt över den lokala huvudgatan, där människor promenerade fram och tillbaka och taxibilar av den mest undermåliga standard körde i skytteltrafik.
Nu när vi fått upp våra väskor till rummet och hade installerat oss någorlunda kände vi hur hungriga och trötta vi var. Vi hade inte sovit på 36 timmar och i princip endast ätit flygmat vilket ju inte är någon större hit. Våra magar knorrade av hunger, så vi beslöt att vi skulle försöka hitta en restaurang och få lite mat i oss. Vi tänkte fråga någon utanför hotellet om vägen till någon trevlig restaurang, men när vi väl kommit utanför hotellet så gick strömmen i hela området även på vårt hotell.

 

Det var endast grannhotellet Bungalow Beach som var upplyst, så vi gick in i deras restaurang och beställde vår mat. Vi satt under Afrikas stjärnbeströdda svarta himmel, sidan om poolen och njöt av mat och dryck, det var verkligen gott. Tänk vad livet kan vara underbart. Mätta och belåtna,  kände vi hur trötta vi var, så vi beslöt oss för att gå och lägga oss, för att vara utvilade till morgondagen. När vi kom ut på gatan så hade vårt hotell ljus igen, vi hämtade nyklen och sade god natt till portiern. Bakutu hotell har en helt underbar trädgård som vi vandrade igenom på väg till vårt rum. Väl uppe på rummet gick vi ut på balkongen för att insupa atmosfären innan vi gick och lade oss. Plötsligt börjar ett enormt trummande, från en restaurang i närheten och vi tänkte där rök den nattsömnen. Det var dock inga problem, uttröttade som vi var, somnade vi som stockar.

 

 

 

Efter en god natts sömn, vaknade vi av ljudet från morgonbrisen från Atlanten. Det hördes som om det regnade, men så var inte fallet, det var ljudet från några enorma blad från en tropisk växt som skavde mot varandra som framkallade regnljudet.

 
Vi gjorde oss i ordning för att gå ner till hotellets restaurang Sir Williams för att äta frukost. Restaurangen bar prägel efter slavperioden, den var utformad som ett fort med tjocka murade väggar. Golvet  bestod av kakel, väggarna var prydda av gamla musköter och andra tidstypiska föremål. De olika avdelningarna i olika nivåer, där man antingen kunde sitta under bar himmel, eller under vass tak som skydd mot solens strålar, var vackert inramade av tropiska växter. Växterna gav ett lummigt och harmoniskt intryck. Det fanns också en scen där man kunde se uppträdande varje kväll. Frukosten var väl ingen kulinarisk höjdpunkt men vi blev mätta. Vi passade på att ta våra malariapiller så att vi inte skulle glömma dem. Under tiden som vi satt och åt, började solen klättra allt högre på himmelen och värma våra nordiska kroppar.

 

 

 Vi diskuterade vad vi skulle göra under dagen. Stranden lockade, men vi beslöt oss för att, orientera oss lite först i omgivningarna. Bakuto hotel har en helt fantastisk trädgård med pool och små dammar och underbara tropiska växter.                   

 

Utflykter. med  Bully Saho, vår vän och guide i Gambia.

Bully Saho träffade vi första dagen på stranden,då vi frågade vägen till en restaurang som hette Kunta Kinte. Han var då tillsammans med en vän som hette Salomon. De visade oss var restaurangen låg, vi åt lunch, vilket för min del blev grillad Barracuda och för Evas del blev det Ladyfish i folie, det var jättegott. Under tiden som vi åt, så undrade Bully och Salomon om de kunde guida oss på några utflykter. De visade oss bilder på turer vi kunde göra, men vi tackade nej. Vi hade ju aldrig varit i Gambia förut så vi ville först kolla upp priser och jämföra med andra, innan vi beslöt oss för att göra någon utflykt. Vi kände inte de här pojkarna, de var i övre tonåren gissade vi och väldigt trevliga. Pojkarna berättade att de fortfarande gick i skolan. Vi hade gått längs med stranden till Kunta Kinte, nu erbjöd sig pojkarna, att visa oss en annan väg tillbaka till vårt hotell. Egentligen skall man inte följa med någon okänd, utan att veta var man är,

Men vi bedömde att ingen fara för liv och lem förelåg. Vi lämnade restaurangen och stranden bakom oss och gick in i ett område med buskvegetation och kokospalmer. Salomon frågade om vi hört talas om jungeljuice någon gång och det hade vi. Pojkarna berättade att det fanns en familj i närheten som hade hand om framställningen i det här området. Vi kom fram till en hydda som var byggd på ett väldigt enkelt sätt, med slanor och stora blad som står emot vatten. Bladen hade använts både till att täcka väggar och tak. Tekniken som använts är samma teknik som vi använder när man lägger takpannor. Det var en enorm röra runt hyddan, vi kunde inte förstå att det bodde människor här. Ingen människa syntes till, så vi gick vidare längs en väl upptrampad stig.

 

Plötsligt när vi gått ett bra tag, fick vi syn på en man som hade klättrat högt upp i en palm. Vi frågade vad han höll på med och då fick vi reda på att han höll på, att fästa en flaska, uppe i toppen för att ta tillvara vätskan, som sipprade fram i jacket han skurit upp i toppen på kokospalmen. Mannen hade ett redskap runt midjan, som han använde när han klättrade. När han var färdig med sin syssla, klättrade han ner, med en enormt fin teknik. Vi köpte en flaska jungeljuice, eller palmvin som det egentligen heter. Mannen återgick nu till sin syssla och klättrade upp i en annan palm, vi fick några fina bilder när han klättrade upp, sedan gick vi vidare. Nu förklarade vi för våra guider att vi fått nog med sightseeing för dagen och att vi ville gå till vårt hotell för att vila. Det var inte så långt kvar att gå, vi hade nämligen gått åt rätt håll under vår upptäcktsfärd.
Trötta men nöjda med vår utflykt nådde vi så småningom fram till vårt hotell. Innan vi skiljdes åt så bestämde vi att vi skulle göra en utflykt till Katchikally eller krokodilpoolen nästa dag.       

 

Katchikally, krokodilpoolen.

Vi hade bestämt möte med Bully och Salomon efter bron för att kunna ta en gul taxi till Bakau och krokodilpoolen. Det var en underbar morgon och våra förväntningar var höga, vad skulle vi få uppleva i dag?
Taxin kom och det bar av mot Katchikally. Vägarna i Gambia är inte av någon hög standard, men det jämnar ut sig för det är inte bilarna heller, svensk bilprovning hade fått ett nervsammanbrott. Byggnaderna vi såg på vår väg var av blandad standard, en del var fina men de flesta var enkla hus med plåttak. När vi närmade oss vårt mål så liknade omgivningarna mest en kåkstad som man sett på tv från något annat Afrikanskt land. Gatorna böljade från sida till sida med enorma håligheter här och var, det blev så efter varje regnperiod, så taxichauffören kryssade fram mellan de olika hindren. Det var många skolbarn på väg till skolan och vuxna människor på väg till marknaden för att handla eller sälja sina produkter.
Hundar, katter och getter utgjorde ett inslag i gatubilden. Jag lade märke till att med jämna mellanrum så fanns det kranar där man kunde hämta vatten, till matlagning eller annat syfte.

 

Så var vi äntligen framme vid vårt mål. Vi betalade entre' och gick in på området, där såg vi en stor damm som var täckt av vattensallad. Vid första anblicken syntes inga krokodiler, men vi blev visade till ett ställe där krokodilerna var uppe på land. Eva fick lov att klappa Charley, den största krokodilen. Det var ingen fara att klappa krokodilerna därför att de utfordras med jämna mellanrum, det är många turister som kommer hit. Ca 75st krokodiler finns i poolen. Det är en fantastisk upplevelse att få se de här bestarna på nära håll och kunna klappa dem och ta kort, det finns nog inte så många platser i världen där man kan komma så nära ostraffat.

 

 

Guiden som arbetade vid poolen, berättade en gammal legend om en stam som kom till den här platsen för länge sedan. Hövdingen fick en uppenbarelse att platsen var helig och att det skulle gå väl för stammen om de stannade och tog hand om krokodilerna och skötte poolen. Stammen stannade och slog läger sidan om ett stort träd som växte intill poolen.  Vattnet i poolen anses än idag för heligt. Man har en fruktbarhetsrit i anslutning till poolen. Det finns ett uppmurat utrymme där ofruktsamma kvinnor blir badade i det heliga vattnet och förhoppningsvis blir de väl gravida så småningom.

Detta är min berättelse om den heliga krokodilpoolen Katchikally, väl värd ett besök.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett  besök  hos Bully Sahos familj.

Första besöket hos Bully var en otrolig upplevelse. Bully kom och hämtade oss vid vårt hotell en tidig morgon. Vi skulle gå hem till hans hem, det var inte så långt sade han. Det skulle visa sig, att det var ganska långt ändå. Vår väg gick rakt ut i bushen på upptrampade stigar, som kantades av torrlagda risfält. Vegetationen bestod av kokospalmer och buskage. Det kretsade gamar över våra huvud, tydligen fanns det något dött i närheten.
Gambia är välkänt för sin fågelrikedom, så många fågelskådare söker sig hit för att få sitt lystmäte stillat. Plötsligt får vi syn på en gul orm, som ringlar sig framför oss på stigen, den blir troligen lika rädd som vi, så den försvinner snabbt in i det höga gräset vid sidan av stigen. Vaksamma fortsätter vi vår färd och kommer slutligen fram till den stora vägen som går från Kuto till Fajara. Vi korsar vägen som är väldigt starkt trafikerad.


 Vår tur fortsätter längs en stig som leder förbi Gambias enda kraftverk. Kraftverket är Danskbyggt och eldas med olja, det har inte kapacitet att försörja hela Gambia med el, så de olika distrikten får turas om att ha el. Ofta står kraftverket stilla på grund av att man inte har råd att köpa olja. Vi passerar kraftverket och vandrar vidare på en stig som leder förbi soptippen, en fruktansvärd odör sprider sig i området. Det är en stor yta som täcks av allsköns bråte. Jag får syn på något som liknar en hydda, på toppen av sopberget och frågar Bully om det bor folk där och motvilligt svarar han ja, han skäms att någon är så fattig att den behöver bo på detta sätt.

Efter en rejäl vandring kommer vi in i stadsdelen Manjaj där Bully bor. Manjaj ligger i Serrekundas ytterkant på den västra sidan. Vi går och går från den ena gatan till den andra. Gatorna vi går på är kantade av höga murar med krossat glas på toppen, för att förhindra inbrott. Här och var finns det små affärer, typ ett hål i väggen där man kan handla ris och andra förnödenheter. Vi stannar utanför en sån här affär och köper en påse med klubbor som barnen i familjen skall få. Äntligen kommer vi fram till en stor stål port och vi blir visade in på Compounden som det heter.

 Compounden består av ett flertal hus byggda av lera med tak av plåt. Som på en given signal är vi plötsligt omringade av en massa barn, som skriker och stojar av glädje när de får var sin klubba. 50st klubbor är borta i ett nafs och nu börjar ett enormt visslande, det visade sig att klubbskaftet var utformat som en visselpipa. Vi blir visade till en skuggig plats under ett enormt Mangoträd. Det var skönt att hamna i skuggan, för nu hade det verkligen blivit hett. Solen står högt på himmelen och det är alldeles vindstilla mellan husen och de höga murarna.

 

Bully plockar fram ett kärl som är fyllt med träkol. Han skall bjuda på grönt te. När vattnet kokat upp, så startar han en process för att brygga teet, det är som en inövad ritual. Det går inte att förklara hur han gör, det skall upplevas. Seden är att gästerna skall bjudas på det första teet, sedan får familjen eller vännerna smaka i tur och ordning, då det bryggs te, på nytt på  samma teblad, det sista teet lär bli ganska tunt. Så är då äntligen teet klart och vi får smaka. Varken Eva eller jag är några teälskare, men man vill ju inte vara oartig, så man får hålla skenet uppe och säga att det är gott.

Vi är omgivna av barn som leker och stojar, barnen är väldigt nyfikna på vad vi är för några, trots att vi inte talar samma språk så skojar vi och busar med varandra, det är väldigt roligt att man kan umgås så otvunget tillsammans. Efter teet blir vi visade runt på compounden, Bully visar stolt upp en ny byggnad, som skall ersätta föräldrarnas uttjänta hus. Man har under regnperioden tagit upp lera från den egna marken och format till block, som man sedan byggt huset av. Leran isolerar mot värme. Taket ligger på enkla träreglar och utgörs av korrugerad plåt. Huset håller på att få den sista finishen invändigt med cementputs på väggarna. Mannen som putsar väggarna har ingen ställning att stå på, utan han balanserar barfota,  på  kanterna  på skottkärran som cementen finns i,  vilken balanskonstnär. 

Med hjälp av Bully som tolk berömmer jag mannen för hans fina jobb och att jag har fått tillfälle att uppleva hans balansakt. Det är väldigt enkla hus som finns på compounden, som i stort sett endast är avsedda att sova i. Vissa av husen är försedda med en veranda där man kan vistas  när det regnar. Mestadels tillbringar man tiden utomhus.

Det finns ett  kök också d.v.s. tre murade väggar och ett plåttak,  väggarna är alldeles svarta av sot, här lagar man mat över öppen eld. Veden som användes är teak trä som köpes i buntar , priset är ca 10 Dalasi.  Teak trä  brinner  långsamt  på grund av oljan som finns i träet, det gör att man kan reglera värmen på ett smidigt sätt. Veden som ligger och pyr avger en karakteristisk doft som man stöter på över allt i hela Gambia. Familjen är lyckligt lottade, man har egen brunn, man firar upp vattnet med hjälp av ett långt rep och  en spann. Brunnshålet omgärdas av några lastbilsdäck som är staplade ovanpå varann  som ett skydd så att de minsta barnen inte skall ramla ner i brunnen.  

Lite avsides finns avträdet, som utgörs av en cementerad kupol med ett hål i mitten och är omgärdad av korrugerad plåt. Det finns även en liten odlingslott där man odlar kassava.  Ett okänt antal höns pickar förnöjt lite här och var. Efter en mycket intressant inspektion återvände vi till skuggan under mangoträdet, vilket var skönt för nu var det riktigt varmt. Vi hade haft med oss kläder som vi passade på att dela ut. Föreställ er deras glädje det var som julafton för dem. Man provade, skrattade och gladdes åt kläderna man fått.  

När vi suttit och njutit av glädjeyran ett tag så sade Bully att nu skulle vi bli bjudna på mat. Vi blev visade in i Bullys rum. Rummet var väldigt spartanskt. Väggarna var putsade med cement och målade i en grön färg, några foton och en planch  var enda utsmyckningen. Takplåtens korrugering syntes från insidan, vilket måste innebära ett fruktansvärt oljud att sova i under regnperioden. Möbleringen var enkel,  det  fanns  en  säng , två stolar och ett bord.  Bully satte sig i sängen och vi satte oss i varsin stol, på bordet framför oss stod en bricka med ris, jordnötssås och kyckling.

Jag drog mig till minnes att jag sett någon av Bullys mindre bröder komma gående med en  kyckling  sprattlande, hängande upp och ner i benen. Vi såg inte till några bestick eller tallrikar, så det var meningen att vi skulle äta med fingrarna, det var en ny upplevelse för oss. Det var mycket mat, i Gambia äter man få gånger men mycket mat åt gången, om man har, annars får man vänta till nästa dag. Maten smakade gott, det var ganska starkt kryddat men inte värre än att man kunde äta. Bully fördelade köttet och grönsakerna till oss, vilket vi har förstått är en sed, att man skall se till så att gästerna får de finaste bitarna. Vi åt och vi åt men det fanns fortfarande mycket kvar när vi var mätta, men det var ingen fara, det fanns fler tomma magar att mätta i närheten så inget gick till spillo.

Guiden från Spies hade talat om för oss när vi anlände, att om man blev hembjuden till någon familj, så var det sed att man skulle köpa en säck ris, därför beslöt vi oss för att bidra till familjens försörjning genom att köpa en säck ris.  En säck ris kostar en halv månadslön och för den här familjen varar den ca 14 dagar. Vi gav pengarna till Bully så fick han gå och köpa riset, för om vi, hade köpt  riset  skulle det  förmodligen  blivit mycket dyrare. En stund senare kom Bully och tre av hans bröder stolt bärande på en 50kgs säck med ris.

Jag råkade titta på klockan och upptäckte att hon hunnit bli 4 på eftermiddagen, tiden går verkligen fort när man har roligt. Vi hade tillbringat en hel dag hos familjen Saho, vi hade filmat och tagit kort på föräldrarna och barnen, för att minnas detta första sammanträffande med en Gambisk familjs vardag. Vilken fantastisk upplevelse, men nu var vi varma och trötta, så vi tog farväl av familjen, det var med sorg i hjärtat för de spontana och roliga barnen hade satt djupa intryck i våra hjärtan. Vi lämnade compounden för att leta efter en taxi, barnen stod och vinkade avsked till oss.

Efter en ganska lång promenad lyckades vi hitta en taxi. Det var nog den sämsta taxi jag sett i hela mitt liv, den hade nog varit med om en rejäl krock för den var helt skev i karossen. Vi satte oss in i taxin och färden började, men chauffören fick hålla emot med all kraft för att hålla bilen på rätt kurs, som tur var kunde han inte köra så fort. Så småningom kom vi helskinnade fram till vårt hotell. Vi var trötta och varma, men vi var rörande överens, vilken underbar dag.      

 


Resan 2004

 

Uppdaterad 2008-11-02 av Evan

Sidan gjord 2004-02-01 av
© EvanDesign

 

dagens datum 2008-11-10

Om Mig

Innehåll

Gambia

Min Grafik

Stationerys

Tuber

Animeringar

Poesi

Dikter

Skåne

Gåvor

Banners

Länkar

Gästbok